No need to say goodbye
I´ll come back when you call me
det är alltid såhär, alltid den där lilla lugna stunden som kramar ur all värme man någonsin känt, man kommer tillbaka dit man var innan.
vart var jag innan ? någonstans jag inte borde varit antagligen, eller kanske behövde jag vara där. men nu då? måste jag vara påväg dit igen.
en liten stund känns det som man spricker av förväntan och glädje, men ack så snart vänder det och man känner fötterna krypa in i kylan, huden bleknar, ögonen som sakta blir tunga som sten.
någon eller något som sakta drar ner en till det man velat komma upp från, det där mörka.
det är kallt mörkt och vått, i denna värld där vi nu befinner oss. kanske är det en dröm, i så fall en väldigt hemsk dröm. man liksom ser och känner den ljusa värmen på avstånd men vägen dit är lång och fylld av gömda faror och element som kan skada en allvarligt.
det värsta av allt är att resan är en ensam resa i tystet , bara vinden som ljuder om öronen. kanske en och annan korp som sakta cirkulerar ovanför. allt detta för att en dag kunna säga till just den personen att nu är jag här, och att man aldrig mer kommer försvinna.
Everyday starts with a magic spark
I gave life and pain for this
For a heart that shines bright in the dark
For a hand that softly takes my hand in hers
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar