dimman

en dag satt den bara där, lappen som berättade om de tragiska förlusterna i frankrike. ingen hade anat vad som skulle hända, från ingenstans kom dem .som vinden som plötsligt för med sif dimman över en äng tidigt en lördagsmorgon.

dem hade vaknat av arma själars skrik av smärta, den stanken som sköljde över dem och överlade tystnad i hela dalen.

nu hade ryktena kommit till även denna lilla by, om de hemska varlesera som kommer med dimman.

evakueringen började tidigt och de bad oss att ta det lugnt.

plötsligt kom en man springandes i alla hastighet med gråten i halsen, han föll ihop och skrek ut:

- dem kommer , ( hostade ur sig de sista orden ) stanken....... döda.... alla..... SPRING !!!!!

det skapade panik hos alla, dem förstod nu att nu var dem här, dem mystiska varelserna.

vi började springa, dimman kom över oss så snabbt, stanken var outhärdlig. till slut kändes det som vi sprang på gräs, kunde vi redan ha kommit ut på ängen frågade jag mig själv och tittade ner. till min stora förskräckelse såg jag kroppar nertrampade av alla som sprang, där låg gammal som ung.

jag fortsatte springa, jag sprang för allt jag hade i mig, det vart helt tyst. jag stannade upp, och helt plötsligt kände jag en kalla hand emot min axel.

var det här slutet? vad skulle hända nu ?

jag blev svagare och kände inte mina ben. allt blev svart och det sista jag hörde var ett hemskt gurglande/skrikande ljud.

det var slutet på mitt liv tänkte jag, vad händer nu.